Alla tankar. På en gång

Det händer så mycket just nu. Men ändå inte. Jag är lycklig i ena stunden, sen i nästa måste jag tvinga mig själv att inte börja gråta.
 
Jag är överlycklig efter att jag kommit in på SRG! Jag är glad för att jag har ett sommarjobb som jag tjänar på, jag är glad att min familj finns för mig och jag är glad för att jag rider två underbara hästar.
Hästarna ja...
 
Det är så sjukt orättvist. Jag blir så ledsen och alla ord och tankar vill komma ut på samma gång, men ändå så sitter jag där ordlös. Väntar på att dem ska komma fram.
 
När det var bestämt att jag skulle bli fodervärd på Ponchos önskade jag mest av allt att slippa skador och sjukdomar. Något litet sår var inget att oroa sig över liksom, men att slippa t.ex. kolik, fång, hälta etc. Jag ville bara att det skulle bli en bra sommar där båda två skulle kunna ha kul. Hela sommaren ut, utan skador eller annat. De första veckorna gick ju bra! Han var ju helt skadefri. Inte en enda skavank på ben eller kropp.
 
Och nu då? Nu står jag med ett olöst mysterium. Han blöder ur munnen. Inga smådroppar utan det verkligen rinner. Hela hans mule blir blod-röd. Ett annat är svullnaden i ansiktet. Helt från ingenstans. Och den blir inte bättre heller.
Och sen idag. Sofie ringde och sa att en tjej som bor där betet är hade ringt henne och sagt att Poncho hade ett sår på bakbenet och att han såg ut att halta. Jag ringde Bianca och hon sa att han tydligen varit blodig i ansikte och på benet när hon hämtade hästarna, men att han inte haltade. Den sista bussen hade gått, mamma är inne i stan med väninnor och min cykel är två km här ifrån.
Så nu står jag med dessa problem. Jag har ingen aning om vad som har orsakat dem, inte heller vad det kan vara. Inga ideér, tankar eller så. Utan det står helt stilla.
 
Men samtidigt for alla tankar fram och tillbaks i huvudet. Inga tankar om vad det kan vara, utan tankar om när jag ska lämna tillbaks honom, kommer problemet vara kvar, kommer jag gråta osv osv. Helt jävla galet att alla dessa tankar kan poffa upp så där.
 
Ja visst, klinikbesök är snart bokat. Problemen kommer lösa sig. På ett, eller annat sätt. Så är det bara. Men ändå kan jag inte släppa det. Det gör ont i bröstkorgen varje gång jag står med slangen i hans mun och blod och vatten sprutar ut, det gör ont när han varje gång kollar på mig och hans mule är nerblodad och halva ansiktet är svullet. Och där står jag och kan inte göra ett enda dugg.
 
 
 
Jag brukar inte vara den som försöker grubbla för mycket. Men något sånt här stör så mycket. Jag kan verkligen inte släppa det. Jag gör mig berädd på det värsta. Hoppas att det inte är något illa. Min fina kille...

Kommentarer

Lämna en kommentar

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback